GÖTEBORGSPOSTEN, 090110

En klart spännande väg att gå och Klas är någonstans halvvägs mot något riktigt stort.

Som sångare i Boråsgänget Depressive Art har Klas Bohlin länge utforskat den lite stökigare rocken. I vad man kan tänka är detta en reaktion mot detta går han nu solo med musik som, smart nog, inte har mycket gemensamt med hans band. Dels är sololåtarna på svenska, dels är de väldigt ostökiga. Som influenser anger han bland andra Ennio Morricone och Björn Olsson och det är, tillsammans med div 50- och 60-tals schlager och filmmusik och faktiskt lite Kent och Imperiet, referenser några som goda. Låtarna och texterna erbjuder ett allvarsamt djup som passar Klas mörka röst fint och produktionen är prickfri med härliga svepande stråkarrangemang. En klart spännande väg att gå och Klas är någonstans halvvägs mot något riktigt stort. Det enda som ska till är lite mer dynamik, dels i den ibland alltför grötiga musiken men kanske framförallt i den något otydliga sånginsatsen.

Av: Daniel Claesson. Göteborgsposten.

»
TILL STARTSIDAN