ZERO MAGAZINE, 090211
8/10

En ljuvlig och intim atmosfär som färgar mörkret med drömska intryck och väldigt vackra melodier.

Klas Bohlin från Depressive Art visar med sin nya demo upp en helt annan sida av sig själv. Här gör han lätt flummig nattmusik med en intensivt vemodig känsla, texterna är på svenska och låtarna närmast smyger sig på en. Det är en ljuvlig och intim atmosfär som färgar mörkret med drömska intryck och väldigt vackra melodier. Vid första lyssningen, och med Depressive Arts tonkonst i minne, kände jag mig mest frågande till vad Bohlin vill åstadkomma med detta, men redan vid andra lyssningen, då jag släppte de förutfattade meningarna och bara gav mig hän, uppfylldes jag av känslan och atmosfären, melodierna och texterna, rösten som känns utelämnande naken, och det fanns bara en sak att göra: retirera. Och lyssna igen. De tre spåren här heter ”Maktlöshetens tid”, ”Kärleken som kom” och ”Som bara jag kan se”. Det är omöjligt att säga vilken som är bäst. Låtarna hör ihop. De bildar en triptyk. Klas Bohlin skapar på sin demo en nästan symfonisk pop ihop med hela åtta andra musikanter och körsångare, vilka gör ett utmärkt jobb och detta kunde bli remarkabelt bra om Bohlin fick möjlighet att spela in under riktigt proffsiga förhållandet. Som demo betraktat är det redan proffsigt, såväl omslag som produktion, men ljudet kunde behöva ett lyft för att bli perfekt. Känslomässigt är dock detta finfin musik. Egentligen är inte skivan till försäljning, men plita ner en rad på info@klasbohlin.se så kanske han är snäll och säljer ett ex. Det är det värt.

Av: Robert Ryttman.
» www.zeromagazine.nu

» TILL STARTSIDAN